Mitt hjärta och min smärta

Oh, vad glad jag är! Har precis pratat med min finaste Långben och hon hade varit så orolig över mig ikväll. När vi skildes åt efter trevlig samvaro hemma hos mig gick jag en promenad med Olle Blomberg och det var alldeles mörkt o kallt ute. Tilläggas bör att jag gick runt kyrkogården med endast ett par dönickar som vittnen ifall det skulle hända något. Men det enda som hände var att Blomberg blev ett hekto lättare. Nåväl, hemma igen så skulle jag ju ha tänkt på att sms:a  till Långben att jag var hemma i ett helt stycke, utan att ett hår hade krökts på mitt huvud, men det gjorde jag inte. Någon timme senare så pratade jag i telefon med min kära KFIB-vän och så tutade det i luren. Jag knäppte över och då var det Långben som var alldeles upprörd och orolig över vad som hade hänt med mig. Hon hade skickat sms och ringt på mobilen o inget Ludd som svarade (min telefon var på men tydligen helt utan mottagning som det verkar). Så Långben hade inte kunnat somna utan låg och var orolig över Luddet....Lilla gumman, du var så orolig och jag blev så rörd och glad över att du tänkte på mig när jag var ute nattvandrade och att du var mån om att jag skulle komma hem helskinnad....tack. Och tack för att just jag fick dig i mitt liv. Du är mitt ljus i nattvandringen. Och ja, jag ska vara en duktig skolflicka nu...iaf skriva klart om Egypten innan jag steppar iväg till sängen..

Så...nu ligger de där hemska historieböckerna och talar till mig...de viskar om hårt studerande, om att slå upp ord i lexikon som man inte förstår, om att det är dags att slå knut på hjärnan o känna härdsmältan närma sig. Ja, jag vet, det är hemskt när böcker talar till en på det där viset. De borde vara lite mer vänligt inställda. Kurslitteraturen borde lära sig lite av skönlitteraturen för de böckerna viskar lite mer så här: läs mig och du kommer att känna dig avslappnad, läs mig och du kommer att få en ljuv flykt till en annan värld, läs mig och du känner ett välbefinnande. Ja, sannerligen är det så. Fram för mer skönlitteratur i kurslitteraturen. Kunde man inte ha fått läsa till exempel Herman Lindqvists böcker istället? Särskilt nyanserat hade det kanske inte blivit men bra mycket roligare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback