tarmluddet

Talgoxen är inte svår att få så tam att den äter ur handen, och har man väl fått den handtam och vant den att få mat regelbundet, kan den komma på en vissling. Det finns berättelser om talgoxar som löst mer än vanligt invecklade problem. Ett exempel är när nötkärnor hängdes upp i tunna trådar. De flesta fåglarna försökte ta dessa kärnor i flykten, men misslyckades. Några individer av talgoxe, entita och blåmes valde ett effektivare sätt: de satte sig på grenen där tråden var fäst. Med näbben tog de tag i tråden och drog upp en bit av denna varefter de trampade på tråden med ena foten så att de på nytt kunde ta tag med näbben. Genom att växelvis använda näbb och klor kunde de dra upp nöten. Enligt en norsk fågellivsforskare får denna handling antas vara grundad på mer än bara instinkt.

Talgoxen är huvudsakligen en stannfågel, även om den vissa år kan lämna landet till följd av näringsbrist. Den har sedan 1975 uppvisat en mycket stabil populationsstorlek och år 1999 uppskattades antalet till 1.500.000 - 3.000.000 par. Kanske beror framgången på dess goda anpassningsförmåga till olika miljöer. Den häckar t.o.m. i sterila industrimiljöer förutsatt att där finns åtminstone enstaka träd eller busksamlingar. Favoritmiljön är dock lövskogar, där tätheterna under mycket goda förhållanden kan uppgå till flera hundra par per kvadratkilometer. Deras bon byggs i ihåliga träd, postlådor, ventiler, under taktegel, brovalv och den har även observerats i en bebodd bikupa, men helst väljer talgoxen holkar, vilket det tyvärr finns för lite av idag.

Enligt svensk folktro innebar det otur för jägaren om han fick se en talgoxe (Jämtland). I Uppland kunde man förvänta sig snö om fågeln satte sig vid fönstret. Hos samerna betraktades denne som en genuin olycksfågel.